En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån.

Är återigen på snabbvisit hemma i lilla Köping.. Konstigt nog tycker jag denna stad känns större nu än när jag bodde här jämt. Nu när jag vandrar omkring på stan så ska jag vara glad om jag känner igen en enda människa där. Väldigt skrämmande, då jag inte gjorde något annat än att längta bort från denna stad när jag var mindre. Visst det känns fortfarande som en liten håla och jag skulle aldrig kunna bosätta mig här helt igen, men den är inte lika jobbig på något sätt. Kanske har jag bara växt upp, eller så har jag sett mig omkring i Sverige och insett att det finns andra ställen som är värre.

 

Jo, jag är hemma igen, efter att ha spenderat hela min sommar hos Mattias i Simrishamn. Nu i efterhand så känns det jäkligt bra att ha varit hos honom, med honom i flera månader. Dock är det läskigt nu när hösten börjar tränga på, och vi inte har några planer alls. Jag har skolan att falla tillbaka till, medan han inte har något planerat alls efter september. Plus att det känns jättetråkigt att jag åkt ifrån honom nu, och på lite obestämd tid då jag har ärenden och andra saker att uträtta. Till exempel så ska jag, Johanna, springa tjejmilen på lördag. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga, eller ens göra. Får se om jag tar mig i mål, om någon i vårat lag kan peppa igång varandra.

 

Återkommer om det i ett senare kapitel...