när man växer upp och undrar hur man tänkte förr.
Är återigen på snabbvisit hemma i lilla Köping.. Konstigt nog tycker jag denna stad känns större nu än när jag bodde här jämt. Nu när jag vandrar omkring på stan så ska jag vara glad om jag känner igen en enda människa där. Väldigt skrämmande, då jag inte gjorde något annat än att längta bort från denna stad när jag var mindre. Visst det känns fortfarande som en liten håla och jag skulle aldrig kunna bosätta mig här helt igen, men den är inte lika jobbig på något sätt. Kanske har jag bara växt upp, eller så har jag sett mig omkring i Sverige och insett att det finns andra ställen som är värre.
Jo, jag är hemma igen, efter att ha spenderat hela min sommar hos Mattias i Simrishamn. Nu i efterhand så känns det jäkligt bra att ha varit hos honom, med honom i flera månader. Dock är det läskigt nu när hösten börjar tränga på, och vi inte har några planer alls. Jag har skolan att falla tillbaka till, medan han inte har något planerat alls efter september. Plus att det känns jättetråkigt att jag åkt ifrån honom nu, och på lite obestämd tid då jag har ärenden och andra saker att uträtta. Till exempel så ska jag, Johanna, springa tjejmilen på lördag. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga, eller ens göra. Får se om jag tar mig i mål, om någon i vårat lag kan peppa igång varandra.
Återkommer om det i ett senare kapitel...
vad är bättre än det bästa?
Ja hur gick det här då? Inte så bra,men har samtidigt inte suttit vid en datorn då man har allt i mobilen dessa dagar. Jag har även haft två omtentor,och de verkar inte vilja bli av med mig! Jag är heller inte ensam om att tycka att systemet för dessa tentor är helt sjukt. 3delar,på den första delen måste man klara minst 1O poäng av 2O för att de ens ska sätta del 2. Del 2 är 45poäng och då måste man klara minst 5O poäng för att de ska rätta del 3. Alltså måste jag klara minst 5O av 65... Vilket jag tycker känns som en megapress när man sitter och skriver,då det känns som att man bara tänker på poängen och knappt på frågorna. Jag har gjort mitt bästa,mer kan jag inte göra,tråkigt att göra om samma tenta om och om igen,men så är väl livet ibland. Tråkigt att lärarna inte verkar vilja att deras studenter ska klara kursen, då det en gång va 92 procent som inte klarade tentan med detta system. Vilket i mina ögon känns rent av sjukt. Nu ska jag vara lite bitter för en stund.
trettonde augusti.
Idag har min fina pojkvän Mattias födelsedag, likaså 4 vänner till. Vad är oddsen för det? Jag önskar man kunde träffa alla oftare,men nu för tiden så blir det mest att man skickar grattis via facebook. Inget mer,för det hinns inte med. Eller så tar jag mig inte tillräckligt med tid,men samtidigt så skulle jag gått in i väggen då. Enbart på att hålla ständig kontakt med andra. Hemsk tanke,men faktiskt sann. Tror jag. Förstår inte hur andra gör, om alla är så duktiga på att höra av sig till precis alla man känner? Det borde ju ändå vara lite ömsesidigt, eller?
ut med det gamla.
Fick för mig att radera allt jag någonsin skrivit i denna så kallade dagbok som jag haft sedan 2OO6. Tänkte att jag skulle börja på ny kula och ta tag i ett skrivande som jag egentligen tycker känns behövligt. Att rensa tankarna och skriva av sig alla funderingar,allt strunt och de onödiga sakerna som ibland fastnar men inte vill försvinna och lämna plats åt det som behöver fastna. Denna gång skriver jag av mig allt jag känner,för min egen skull, då hoppet om att någon annan skulle läsa det som skrivs känns ganska långt borta. Jag provar hur det går. Peace.